Foto: Jessica Gow / Scanpix
Ingen hade fattat någonting överhuvudtaget, där och då faktiskt i mindre omfattning än vanligt. De hade ju bara tagit en genväg genom en då nyupptäckt gammal varuhiss ett gömsle på Försvarsdepartementet på Jakobsgatan, för att komma ut på baksidan av byggnaden för att slippa konfronteras med de där tokiga försvarsvännerna och de gamla moderaterna som stod och hytte med nävarna vid huvudentrén. Det skulle bli en kort promenad över Gustav Adolfs torg, till tryggheten hos Calle – bort från otryggheten hos Karin. Men när de hade öppnat den gnisslande dörren och tittade ut på torget så var bilarna färre, äldre och ljudkulissen i Stockholm helt annorlunda än de var vana vid.
Det var nu två år sedan, året de hade landat i var 1933. Nu var det 1935. Två år hade gått och delar av regeringen Reinfeldt hade genom en tidsmaskin fått ynnesten att styra konungariket. De hade förflyttats 80 år tillbaka i tiden. Ett år senare hade uppenbarligen partisekreterare Persson börjat att leta efter regeringen och hittat den där hissen på Jakobsgatan. Utrikesminister Bildt skrattade rått när han såg den vilsna mannen med ett Mr Bean-rörelsemönster vanka av och an mellan droskor, hästar med vagnar och antikvariska fordon utanför Arvsfurstens palats. Bildt skrockade till Reinfeldt på dryg halländska “Nu är han här, din fantastiska värvning. Du får gå och hämta in honom Rajraj. Vi kanske kan ha nytta av Kent när eller om vi behöver sy till en samlingsregering som trivs ihop och har kul tillsammans.” Reinfeldt suckade, öppnade fönstret och ropade trött in Kent från myllret.
Två år hade gått och de hade hunnit med massor. Jobbskatteavdragen hade avlöst varandra och folkskolan hade blivit friskolan. Värnplikten var avskaffad eftersom både Sovjetunionen och Tyskland av en orkestrerad så kallad “Försvarsberedning hade klassats som icke-hot för lång tid framöver. De totalitära staterna med ett demokratiskt underskott rustade förvisso upp, men de gjorde det från en “mycket låg nivå”. Problemet var bara att världen och folket såg på verkligheten lite annorlunda. Tyskarna som rustade upp från en mycket låg nivå hade hög fart, hade skapat ett Luftwaffe under ledning av en trygg morfinist och höll på att bygga upp en flotta värd namnet igen. I Sovjetunionen behandlade Stalin sina officerare marginellt sämre än Enström, vilket enligt expertisen borgade för en total oförmåga för oöverskådlig tid framöver. Men alarmisternas larmklockor tvingade regeringen att reagera på något sätt.
Regeringen var kallad till möte hos Calle Bildt. De skulle få en snabb dragning av en tjänsteman i monokel och fluga om händelseutvecklingen i Tyskland. Tyskarna hade införlivat Saar-området efter en folkomröstning. Den svenska arméns enda fungerande förband i form av utlandsstyrkan som varit baserad i Saar var redan på väg hem till okända uppdrag. Tysklands spretande i alla riktningar där tyskar fanns skulle behöva mötas med något som skulle likna en satsning på Försvaret. Borg föreslog att den aviserade halveringen av Flygvapnet skulle genomföras omedelbart samtidigt som man visade handlingskraft genom att flytta några miljoner av försvarsanslaget från ett konto till ett annat. Enström applåderade entusiastiskt medan Reinfeldt nickade instämmande så håret yrde. De skulle möta folket och berätta att de hade sjösatt en fantastisk försvarsreform som om några år skulle ge Sverige försvarsförmågan åter, riktiga bataljoner med en kanon istället för låtsasregementen och pappersfördelningar med hundratals kanoner. Det är så man bäst möter en oförutsägbar framtid där två revanschistiska diktaturer börjat löpa amok.
Det hörs liv på torget. Drygt dussintalet journalister står och tjattrar med varandra och någon måste ner och möta dem. Reinfeldt tittar på Karin. Carl Bildt blänger på Karin medan Borg går igång på samma gammal räknemaskin som han gått igång på tidigare. Karin Enström tittar på Kent Persson som intensivt försöker hitta något trådlöst nätverk för att skicka ut sitt senaste Hallelujah-nyhetsbrev. Det blir alltså Karin som får möta frågorna. Rådet från de andra är att köra samma race som 80 år senare. Det skall inte ges något utrymme för frågor. Det skall vara enkelriktad kommunikation. Regeringens budskap måste vara att lugna svensken.
Fotoblixtarna blixtrar återigen. Någon skriker “Saar”, en annan “Luftwaffe”. De gamla antika mikrofonerna körs fram av ett gäng journalister som tidigare hade väldigt mycket respekt för makten och härligheten. Karin tycker att det känns oroande att pressen har börjat sjunka mot en väldigt låg nivå. Förut var hon nöjd med att slippa oroa sig för att Mikael Holmström skulle stå där och hånflina, eller över att Niklas Svensson skall ha blivit intresserad av försvars- och säkerhetspolitik. Här står den tredje statsmaktens representanter, i fula hattar och fjuniga mustascher och oroar sig över något som inom överskådlig tid inte alls kommer att kunna vara ett hot mot Sverige.
Karin börjar med att fastställa att läget i Tyskland fortfarande är oroväckande men att regeringen håller utvecklingen under uppsikt. Hon fortsätter med att den tyska upprustningen – som sker från en mycket låg nivå av en sönderrostad Wehrmacht inte kommer att vara ett hot mot Sverige inom överskådlig framtid. Det finns andra länder som borde oroa sig mer i så fall. Sverige – som under socialdemokraterna – har nedrustat svarar med en historisk försvarsreform där satsningar som ett halverat flygvapen kommer att sjösättas tillsammans med en kustflotta där luftvärnspjäserna har demonteras. Säkerhet skapas tillsammans med andra, och därför har Sverige gett Abessinien ett nytt miljöledningssystem för att kunna hantera den italienska senapsgasen som nu regnar ner över det afrikanska landet. Därför har Sverige hjälpt det polska och baltiska försvaren att inrätta sina egna gendercentrum. Dessutom har Sverige lovat att vara solidariska med finnar, norrmän, danskar och balter ifall de skulle råka ut för något hemskt. Sverige stabiliserar en värld som alarmisterna tycker börjar bli alltmer instabil.
En tjatig journalist frågar hur den fortsatt oroande utvecklingen i Sovjetunionen skulle kunna påverka Sveriges säkerhet. Karin repeterar i den närmaste korrekt det hon sade om Tyskland. Läget i Sovjetunionen är oroväckande. Men det är land med djup splittring och i kaos efter revolutionen. Den sovjetiska upprustningen sker fortfarande och för evigt från en väldigt låg nivå av en sönderrostad röd armé. Sovjetunionen kommer inte vara ett hot mot Sverige inom överskådlig framtid. Det finns andra länder som borde oroa sig mer för Sovjeterna än Sverige.
Karin Enström har klarat sin andra pressträff med dåtidens journalister. Hon är rätt nöjd. De har börjat ställa några jobbiga frågor, men nu är Kent på plats att kan hjälpa till med mediahanterandet. Det här skall nog bli bra trots allt. Känslan är att det är fred i vår tid trots att alla andra skickar ut sina negativa vågor. Frågan som snurrar i Karins huvud är hur länge de skall få vara kvar i där och då när de behövs i här och nu? Vem skall bolla floskler med Widegren nu när Cecilia är i Stockholm 1935? Vem?
Fortsättning följer…
Foto: Herbert Knosowski / Scanpix