Så står vi där, vid höstens rand. Festivalsommaren är slut och kvar finns bara minnen. Men vilka minnen sen.

Jag var tre dagar in på min praktik när chefen tog mig åt sidan. Min första tanke var “Happ, nu skiter sig allt. Nåja, fick ju ändå vara här i tre dagar.” Men ack så fel jag hade. Han visade mig en sajt som hette Festival24 och undrade stillsamt om jag hade lust att vara redaktör där under sommaren. Tusen tankar for igenom huvudet. “Redaktör, innebär inte det att typ bestämma”? Jag som aldrig tagit ansvar över något i hela mitt liv skulle helt på egen hand basa över en sajt. Klart jag sa ja, men jag hade jävligt svårt att somna på kvällen. “Nu har jag tagit mig vatten över huvudet, det kommer garanterat skita sig. De kommer inse att jag inte är gjord för sånt här”.

Men tro det eller ej, det gick galant. Eller galant, det gick helt okej. Tillsammans med ett gäng grymma sommarjobbare löste vi det mesta. Och det vi inte löste gick bra ändå.

Men det är knappast minnen från arbetet jag kommer ta med mig in i höstmörkret. Snarare är det diffusa nätter i Göteborg, Borlänge och Roskilde jag kommer att minnas. Eller. Minnas och minnas. Jag vet att vi var där och att vi hade jävligt kul iallafall. Gott så.

Således är min karriär som musikjournalist över för den här gången. Mitt intresse för musik består dock och jag hoppas att kunna återvända en dag, men från och med nu och en obestämd tid framöver kommer jag blott att vara en betraktare av den vackraste konstform som finns. Gradvall, Strage och Lokko kan således andas ut. Ni sitter säkert, ett tag till iallafall.

Med det sagt lämnar jag er. Vi ses i en framtid i ett annat forum. Tack för att ni läste.

Så är vi alltså där, om än några dagar försent. Det har blivit dags för mig att presentera min absoluta favoritskiva för er. Skivan är enligt mig oerhört underskattad. Inte för att den lade grund eller blev startskott för någon slags ny musik. Utan för att det är en popskiva som glöms alldeles för ofta. Läser man bästa-listor finner man sällan den här skivan. Kanske, om det är en lista med över 100 skivor kan den dyka upp, då oftast bland de tio sista. Genremässigt kan man inte kalla den annat än amerikansk poprock. Möjligen alternativ amerikansk poprock. MEN. I min bok är det den bästa av alla skivor som jag någonsin har fått äran att lyssna på. Så here goes.

1. Counting Crows – August & Everything After

Jag saknar egentligen ord för att beskriva mitt förhållande till den här skivan. Eller. Jag har för många ord för att beskriva mitt förhållande till den här skivan. Det hela började i mina föräldrars källare efter ett tips från min kompis storebror. Eller om det var kusin, jag minns inte längre.

“Step out the front door like a ghost into the fog where no none notices the contrast of white on white, and in between the moon and you the angels get a better view of the crumbling difference between wrong and right”

Så börjar första spåret Round Here. Raderna i sig säger kanske inte så mycket och kan tyckas verka aningen diffusa. Men låter det inte för jävla vackert? Så fortsätter det, rad efter rad, spår efter spår. Vackra beskrivningar av att inte riktigt veta vem man är och att man kanske borde lära sig att fatta bättre beslut. Men det går liksom inte. Jag hittade en hyllningstext till den här skivan en gång (det finns ett par stycken därute) som på ett perfekt vis beskriver andemeningen med August & Everything After. Det var något i stil med: “Om du mår dåligt får du tröst av August & Everything After. Mår du bra får August & Everything After dig att må dåligt för att sedan trösta dig”. Jag kan inte ens börja fantisera om hur många kvällar jag legat i min säng, tittat upp i taket och fått tröst av Adam Duritz ljuva stämma.

Hela skivan har någonting väldigt kyligt över sig. Titeln på skivan är egentligen en låttitel, men låten utelämnades i sista stund från den slutgiltiga utgåvan. Men titeln på albumet kunde inte vara mer perfekt. Counting Crows debut låter som när du är ute och promenerar under tidig höst. Det ligger något i luften, du vet att det ska bli kallare fastän det inte riktigt slagit till än. Löven på träden börjar gulna och den där svaga känslan av melankoli från sommaren som försvann infinner sig. Trots att det är min absoluta favoritskiva lyssnar jag bara på den under vinterhalvåret. Visst, dyker det upp en Raining in Baltimore eller Perfect Blue Buildnings när shuffle är påslaget byter jag ju såklart inte låt. Men det är under de mörka månaderna på året Counting Crows gör sig allra, allra bäst. Så mitt förslag är att, en söndag som denna när du är lagom bakfull, lägga dig i sängen, titta upp i taket och låta August & Everything After trösta dig.

“These train conversations are passing me by, and I don’t have nothing to say, you get what you paid for, but I just had no intention of living this way”

Idag listar jag plats nummer två över mina absoluta favoritskivor. Den här skivan var säkert väntad att dyka upp, men det gör den inte mindre bra för det.

2. The Strokes – Is This It

Vad kan man skriva om den här skivan som inte redan skrivits? Utsedd av NME till förra årtiondets bästa skiva, av Rolling Stone till den näst bästa. 2001 kom The Strokes som en oerhört frisk fläkt och tillsammans med The Hives, The Vines och The White Stripes gav de rocken en välbehövlig kickstart. Som ett samtida Velvet Underground mässade en solglasögonprydd Julian Casablancas om sena New York-nätter och besvikelserna morgonen efter. Även om The Strokes kanske inte var lika avant-garde eller lika dekadenta som sina föregångare var 40 år innan dem gav de ändå New York det där magiska skimret vi på andra sidan jorden drömmer om. Att de fem medlemmarna dessutom såg ut som ett oerhört mycket hunkigare version av The Ramones gjorde dem till stjärnor över en natt.

Man kan kanske tycka att flera av låtarna låter väldigt lika varandra och att alla handlar om exakt samma sak, men när Julian Casablancas sjunger varje rad som att hans liv hänger på det spelar det ingen roll. Jag har tjatat om att debutskivor oftast slår det mesta en artist eller ett band gör efteråt, men det har sällan varit mer sant än när det kommer till The Strokes. Deras efterföljande skivor slår fortfarande det mesta som släpptes under nollnoll-talet men är fortfarande flera galaxer ifrån Is This It. Och det säger en del om hur obeskrivligt bra den här skivan är.

Onsdag står det i almanackan. Det innebär alltså plats tre på min lista över de skivor som ligger mig varmast om hjärtat. Idag: det sista rockbandet.

3. The Libertines – Up The Bracket

Var ska jag ens börja? En rock’n'roll-saga som saknar motstycke under detta årtusende. Pete Doherty och Carl Barat träffades genom Petes storasyster. Carl lärde Pete spela gitarr. “It’s either the top of the world or the bottom of the canal”, sa de till varandra. Sen gick de ut och skapade rockhistoria. Med en enorm frenesi både i studion och på scen hänförde de England på nolltid och lyckades, för ett ögonblick, ta tillbaka rocken från USA och The Strokes. The Libertines spelningar kan knappast kallas spelningar. Oftast rörde det sig om någon slags kaosartad show som slutade med att publiken vällde upp på scenen för att sjunga med i sina barbröstade idolers skrönor om ungdomlig uppkäftighet. Efter spelningarna hände det att bandet tog med sig de mest hängivna fansen till en tatuerare som graverade in bandnamnet på fansens kroppar.

Bandets karriär var ungefär lika kaosartad som deras spelningar och höll inte mer än ett och ett halvt år efter debutskivan. Drogerna slet isär vänskapen mellan Pete och Carl, något de inte drog sig för att sjunga om. Första spåret på deras andra och sista, självbetitlade, album inleds med raderna “An ending fitting for the start/you twist and tore our love apart/your light fingers threw the dark/that shattered the lamp and into the darkness cast us”. Deras andra skiva innehåller fler ballader som på ett finfint sätt påvisar att Pete och Carl som låtskrivarpar var kapabla att skriva fina popsånger såväl som svett- och ölstinkande punkdängor. Men det är ändå debuten jag håller varmast om hjärtat. Deras ungdomliga don’t-give-a-fuck-attityd spränger genom högtalarna och får dig att vilja springa ut på gatan och peka finger åt den första människan du ser. Det var Up The Bracket som tog dem till “the top of the world”. Att de sedan hamnade på “the bottom of the canal” är en annan historia och en annan skiva.

Chad Kroeger och Avril Lavigne har gått och förlovat sig. Är lite osäker på hur jag ska förhålla mig till den informationen. Min första tanke var något i stil med att, ja men det är väl kul att alla kan hitta någon att tycka om, oavsett hur talanglös man än må vara. Men vid närmare eftertanke känns denna oheliga förening som början på apokalypsen. Vi kommer alltså att få läsa om deras gräl, läckta sexfilmer, barn, skilsmässor och mer därtill. Detta i en tid då det redan skrivs tillräckligt mycket skit i tidningar och på webb.

Å andra sidan. Man kanske kan hoppas på att de tar alla sina miljoner (de är svinrika båda två), flyttar ut på den kanadensiska vischan och slutar göra musik helt och hållet. Men det är väl knappast troligt va? Nåväl, nu är det som det är. Det är bara att luta sig tillbaka och invänta apokalypsen.

Så är det alltså dags för plats nummer fyra på listan över mina favoritskivor. Eskilstunason som jag är kunde jag inte lämna detta band utanför listan.

4. Kent – Kent

Det var inte den första skivan med Kent jag lyssnade på, men det är den som ger mig mest. Debutskivan presenterar ett ungt, aggressivt Kent som sjunger om att inte passa in i småstaden med sina blåjeans men också om att inte passa in i kostymvärlden, utanförskap helt enkelt. Kent blev Kent här, genom att sätta ord på en uppväxt hela Sverige kunde identifiera sig med. Jag skulle kunna välja vilken som helst av Kents sex första album men det är debuten jag ständigt återkommer till. Det är något visst med debutskivor, kalla det ungdomlig frustration eller brist på självinsikt eller vad du vill. Men faktum kvarstår, debutskivor är många gånger det bästa ett band får ur sig. Så även om alla efterföljande skivor har sålt i fler exemplar än Kent, så är det den skivan både bandet och fansen kan se tillbaka på en vacker dag när allt är över och säga: “Det var här allting började”.

Så gick Tony Scott ur tiden. Som det ser ut var det på eget bevåg han slängde sig ut för en bro. Vilken eller vilka anledningar han hade går bara att spekulera i. Oavsett så har världen blivit en filmregissör fattigare. Jag minns honom bäst för True Romance, kärleksactionfilmen från 1993 med Christian Slater och Patricia Arquette i huvudrollerna. Slater spelar ett Elvisbesatt serietidningsaffärsbiträde och Arquette spelar en nybliven callgirl. De möts på en biograf, kärlek uppstår, de kommer över en väska med kokain och tar till flykten. Quentin Tarantino skrev manus och det märks, både på dialogen och den minst sagt krutosande upplösningen.

Om ni inte sett True Romance tidigare, gör det nu.

Nedräkningen över mina absoluta favoritskivor går nu in i nästa fas, nämligen sluttampen. Idag är det dag för plats fem.

5. The Streets – Original Pirate Material

Mike Skinners förstlingsverk är en fantastisk berättelse om livet som brittisk, ung man. Det är sena utekvällar, tjejer som sviker, langare som man inte har råd att betala. Humor blandas med allvar på ett fantastiskt sätt och för oss som ofta romantiserar över brittisk arbetarklass har i Original Pirate Material en dröm av det våtaste slaget. En skiva att lyssna på när som helst, den funkar oavsett sinnesstämning. Bästa spår: Svårt att välja bara ett men det får bli Don’t Mug Yourself, en underbart rolig liten historia om att jaga tjejer.

Eller rättare sagt; please allow me to introduce you to mina favoritskivor. Inser att festivalsommaren börjar lida mot sitt slut och jag har inte hunnit ge den här bloggen den uppmärksamhet den förtjänar. Tanken med den här bloggen var att jag ständigt skulle kommentera händelser och skeenden i musikvärlden. Men riktigt så har det väl inte blivit eller hur? Nåväl, jag har gett er en hel del listor över vilka låtar jag gillar och lite annat halvkul. MEN. Jag har ännu inte gett er listornas urmoder, mina favoritskivor. Så därför, med början idag fram tills nästa fredag kommer jag att lista tio skivor jag ständigt återkommer till. Skivor som tåls att spelas om och om och om igen. I och med att jag bara har sju dagar på mig så kommer jag lista plats 10-6 idag för att sedan ta en skiva om dagen under nästa vecka. Listan innehåller inga stora musikaliska överraskningar, alla skivor anses av både kritiker och publik vara riktigt bra så förvänta er inget spektakulärt. Med det sagt, varsågoda!

10. The Ramones – The Ramones

14 låtar som förändrade popmusiken. Ingen av låtarna på Ramones debutskiva överskrider tre minuter, längst är I don’t wanna go down to the basement som klockar in på 2:35. Skivan är så fylld av energi att den kan förse en medelstor svensk stad med ström i ett år. Satan vad det går undan. Och då får man ta i beaktande att de spelade ännu snabbare live. Spelades flitigt på noggrant utvalda lager i Norge under sent 00-tal. Kolla in Dee Dees basspel, hur cool är han inte? Bästa spår: 53rd & 3rd.

9. The Velvet Underground – The Velvet Underground & Nico

Blev nyfiken på detta Andy Warhol-finansierade konstprojekt efter att ha läst Please Kill Me för första gången. Lou Reed, John Cale, Maureen Moe Tucker och Sterling Morrison får hjälp av Nico på denna underbart mörka resa genom New York på 60-talets mitt. Nicos übersorgsna stämma på framför allt Femme Fatale och I’ll be your mirror är läskiga. När man mår dåligt är det här en perfekt skiva att lyssna på, för när man hör den förstår man att man nog har det rätt bra ändå. Bästa spår: I’m waiting for the man.

8. Nirvana – MTV Unplugged in New York

Som sagt, inga överraskningar på den här listan. Vilket gör det lite svårt att skriva något om varje skiva då allt redan skrivits om dem. Men att höra sorgen i Kurt Cobains röst är så hjärtskärande att det saknar motstycke. Lyssnas ofta på när ingenting annat hjälper. Av någon outgrundlig anledning ofta på söndagar. Bästa spår: Lead Belly-covern Where did you sleep last night? Lyssna på hur Cobain väser och skriker. Ett halvår efter inspelningen tog han livet av sig.

7. The Stooges – The Stooges

Skulle väl egentligen lika gärna kunna vara Raw Power, men eftersom det självbetitlade albumet kom först så får det bli det. Punkens gudfader Iggy gör storslagen entré med låtar som I wanna be your dog, No Fun och 1969 som mest minnevärda spår. Distade guror och en ylande, skrikande, ålande Iggy framför varje spår som att det är det sista som händer innan apokalypsen. En skiva som går att spela närhelst du känner att du vill vara tuff. Skivan får dig att vilja peka finger och skrika åt allt i din närhet. Bästa spår: 1969.

6. The White Stripes – White Blood Cells

The White Stripes var en tämligen sen upptäckt för min del. Men vilken jävla upptäckt sen då. Bluesrock som blåser dig åt helvete. Den här skivan får mig på allvar att oroa mig för att min kärlek till ljudet av elgitarrer en gång i en framtid kommer att göra mig till hårdrockare. Bästa spår: ironiskt nog den akustiska Hotel Yorba.

Där har vi första halvan av listan, nästa kommer som sagt med en skiva per dag hela nästa vecka. Stay tuned!

Idag är det alltså 35 år sedan Elvis Presley tog ned skylten. Även om jag inte är något jättestort Elvisfan så vet jag att det är honom vi har att tacka för att populärmusik är vad det är idag. I och med min begränsade kunskap om herren i fråga hedrar jag hans minne enbart på följande vis. Så här såg det ut när rock’n'roll föddes.