Jennifer Lopez alltså. Idag blev det alltså klart att hon kommer hit i höst. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag visste knappt om att hon fortfarande är aktiv (förra årets On the floor undantaget). Så ser jag att hon toppar Forbes lista över de mest inflytelserika kändisarna i världen. Googlar hennes namn och ser att hon gjort en hel del sedan Jenny from the block.

Så okej, hon kanske fortfarande är aktiv och inflytelserik runtom i världen. Men hur populär är hon i Sverige nu för tiden? För mig känns hon ganska förlegad. Jag vill absolut inte ta ifrån henne något, hon har sålt över 50 miljoner skivor i en bransch där ingen säljer skivor. Men är hon inte rätt tråkig nuförtiden? Bortsett från förra årets überhit On the floor har det varit väldigt tyst om henne musikmässigt. Hon har mer varit i ropet för sin aptit på män, nu senast en av hennes unga dansare.

När hon slog igenom med låten Waiting for tonight för tretton år sedan kändes hennes hybrid av pop/dans/latino/R&B ganska cool och unik. Janet Jackson var väl den som låg närmast till hands. Cher och Madonna hade redan gjort allt så jag räknar bort dem. Men allt eftersom 00-talet fortlöpte kom det fram nya artister som gjorde musik som kändes fräschare. Rihanna och Lady Gaga kom. De var yngre och kändes mer hippa.

JLo må ha banat väg för dessa två dominanter, men till skillnad från Madonna har inte JLo lyckats hålla sig lika aktuell. Madonna har lyckats förnya sig gång på gång på gång, medan On the floor bara känns som en upphottad version av Waiting for tonight. Därför tycker jag att bokningen av JLo till Globen känns ganska sömnig. Nu spekulerar jag bara, men jag skulle tro att hon tar ganska bra betalt för att komma till Globen. Vore det inte bättre att lägga alla dessa pengar på en artist som känns mer aktuell?

Eller så är det bara jag som är så insnöad i min lilla värld av ångestdistade gitarrer att jag inte har en susning om hur populär JLo är. Kanske säljer hon ut Globen snabbare än Lady Gaga.

Men när jag såg att hon var klar för Globen tänkte jag att det var elakt mot henne. Elakt för att det kanske inte kommer att vara fullsatt i Globen den femte oktober. Elakt för att en artist som gjort så mycket, sålt så många skivor och banat väg för så många artister kanske inte får det mottagande hon förtjänar.

Denna vecka vankades det tydligen tidig helg för de allra flesta svenskar. Utom för oss murvlar. Vi fick snällt sitta hemma i onsdags kväll när resten av Sverige festade in sommaren.Visst avund väcktes inom mig och inte blev det bättre av att gårdagen bjöd på solsken och uteserveringsväder deluxe. Att då jobba bredvid en uteservering kan vara tämligen frustrerande. Att se alla dessa människor, som ju fick festa sönder sig igår, nu avnjuta vin, öl eller grogg i solskenet väcker ett visst festbegär.

Dock kommer jag i helgen att få utlopp för detta uppdämda festsug som plågat min arma kropp de senaste två dagarna. Min vän fyller 25 och ställer således till med kalas. Under de två dagar jag tvingades se på när andra människor hade roligt och inte jag så lyssnade jag av någon konstig anledning enbart på låtar jag brukar lyssna på när jag festar. Kalla det självplågeri eller vad ni vill, men här är en lista över de tio låtar jag helst hör när jag festar. Vi kör en hel festkväll; från förfest till krogen till bussen hem till morgonen efter. Listan har viss dragning åt det anglofila hållet men det är MIN lista. Listan innehåller dessutom bara säkra kort, inga “men lyssna lite till så blir den bra snart”-låtar. De funkar inte när man festar, då vill man ha låtar man kan. Så; en festkväll according to me. Från början till slut. Håll till godo och trevlig (fortsatt) helg!

Oasis – Cigarettes & Alcohol. Perfekt att inleda med. Oslagbar.

The Stooges – Search & Destroy. Sånt ös att man blir tokig.

The White Stripes – Fell in love with a girl. Förfesten tar ett steg till och blir lite mer högljudd.

The Strokes – New York City Cops. Om The Stooges hade slagit igenom på 00-talet hade de låtit så här.

The Streets – Fit but you know it. Om tjejer som är för snygga för sitt eget bästa. Perfekt precis innan man går ut på krogen.

Arctic Monkeys – I bet you look good on the dancefloor. Allsång på dansgolvet. Alla maxar.

The Libertines – What a waster. Packad låt om att vara packad. Nu börjar det bli dags att gå hem.

Broder Daniel – Lovesick. Sitta på valfri buss/tunnelbana/pendeltåg, titta ut genom fönstret och känna sig ensam.

Counting Crows – Goodnight LA. Perfekt att lyssna på, fundera lite kring livet och sedan somna.

The Streets – Don’t mug yourself. Låten inleds med raderna; “A new day/another morning after”. Om att vara bakis, äta bakismat och gå igenom gårdagskvällen med polarna. Given förstalåt när man vaknar.

Kärleken till ett band eller en artist kan liknas vid ett dåligt förhållande. Att förenas i underbar älskog för att sedan svika varandra. Att hitta tillbaka till varandra igen. Att inse att det inte funkar och bli bitter. Bara för att aldrig sluta hoppas. Jag minns när jag och mina vänner träffade Counting Crows första gången.

Våren 2003, vi var 15 och skulle precis sluta nian. Unga, oförstörda och fruktansvärt naiva kastade vi oss rakt i armarna på en korpulent man med dreadlocks som sjöng om sömnlöshet. Redan här borde varningsklockorna ha börjat ringa, men vad visste vi? Första gången vi spelade debutskivan August & Everything After i mina föräldrars källare gjorde lite ont, men lämnade efter sig en oerhört skön känsla av tillfredsställelse som vägrade lämna våra tonårskroppar. Jag var förälskad.

Vi sket fullständigt i vad recensenterna sa, att de för varje skiva bara blivit sämre och sämre sedan debuten. Vi visste bättre, Counting Crows var bra för oss och tillsammans kunde vi övervinna alla hinder, vilka de än skulle visa sig vara. Vilka förfester jag och mina vänner än hamnade på och vilka människor vi än träffade, tvingade vi dem att lyssna på Counting Crows. Enstaka gånger fungerade det och vi fick beröm för vår exceptionella musiksmak, men oftast möttes vi av skepsis och repliken “det här kan man ju inte dansa till”.

Men allt eftersom åren gick och skivorna uteblev falnade kärleken. Vi började lyssna på annan musik som också fyllde våra hjärtan med den där känslan av total, ömsesidig hängivenhet. Vi gick helt enkelt vidare.

Trots det lyckades varken jag eller mina vänner helt glömma vår första kärlek, och 2008 kom uppenbarelsen vi sedan länge slutat hoppats på. Counting Crows gav ut en ny skiva, och den sög inte! All gammal kärlek blossade upp igen och vi bokade biljetter till deras enda Sverigespelning.

Naturligtvis ställdes spelningen i Sverige in, men nygammelförälskade som vi var bokade vi helt sonika biljetter till deras Londonspelning. Och vilken återträff det blev! Ömheten, närheten, blickarna (en av mina vänner hävdar än idag att sångaren Adam Duritz kollade honom rakt i ögonen under låten Mr. Jones), kärleken. Ordningen var återställd, vi hade återigen blivit ett med Counting Crows.

Sedan följde ännu några år utan ny musik, enbart en återutgivning av debutskivan som innehöll massa obskyra liveinspelningar som vi naturligtvis redan hade hört, gavs ut. Återigen falnade kärleken, men vi glömde aldrig.

Men så, för ett par månader sedan, började det tisslas om att en ny skiva skulle se dagens ljus. Gnistor tändes, minnen kom tillbaka, vi började sakta men säkert hoppas på att det skulle bli vi och Counting Crows igen, precis som för tio år sedan. Så kom då beskedet. Den nya skivan, Underwater Sunshine, innehöll bara covers, som vi naturligtvis hört dem spela på otaliga bootlegs genom åren.

Än en gång hade vi satt oss i samma sits, vi hade öppnat våra hjärtan bara för att återigen bli svikna. Men vid det här laget har vi blivit luttrade och aningen bittra, något som min vän Henrik påpekade i en Facebook-konversation förra veckan.

- Så jäkla typiskt Adam Duritz att vara fet och lat. Bara Counting Crows som låter sina fans vänta i ett decennium på nytt material för att sedan släppa ett massa covers.

Men ändå finns den där, kärleken till “vårat” band. Kärleken som vägrar att rosta, trots svek på svek på svek. Henrik fortsatte:

- Visste inte om att det var covers på nya skivan innan jag kände igen nån jävligt gammal låt som måste ha spelats i din källare vid något tillfälle. Det var en låt som någon av oss hittat efter massiv forskning på internet för längesen i jakt på nya Crows-låtar. Du vet, de där som alltid var inspelade i dålig kvalitet på nåt hak i San Francisco. Men hur som helst är det värt att lyssna på skivan iallafall.

Där, det där sista. “Hur som helst är det värt att lyssna på skivan iallafall”. Inte samma entusiasm som för tio år sedan, men ändå. En vägran att sluta tro på att det någon gång ska bli vi och Counting Crows igen. Precis som att aldrig sluta hoppas på den där tjejen det aldrig funkade med.

Counting Crows – Goodnight Elisabeth

Hej och välkomna till min blogg! Eller min och min, det är ju Festival24 jag skriver för, men ni fattar. För mig är det här första gången jag är redaktör så det är minst sagt jävligt nervöst och mycket att hålla reda på samtidigt som det är sjukt roligt att få hålla i något eget.

När jag kom till Nyheter24 för ganska exakt en månad sen var det för att göra praktik, och jag var glad om jag skulle klara en vecka här, och vips så har jag plötsligt hand om en helt egen festivalsajt. Men så är det i den här branschen, det är snabba ryck och det är så jag vill ha det.

Bloggen kommer att innehålla både högt och lågt, allt ifrån mina egna upplevelser kring att jobba med Festival24, till recensioner av spelningar jag ser och mina egna tankar kring musik överlag. Kort sammanfattat; ni kommer att få lära känna mig. Och jag hoppas på att få lära känna er, så var inte blyga i kommentarsfältet, kom gärna med synpunkter, både bra och dåliga.

Så, med det sagt välkomnar jag er hit till Festival24s redaktörsblogg. Väl mött!