Ikväll vid midnatt kliver Sveriges största inhemska rockband upp på Utopia-scenen. Trots att alla redan har skrivit allt som går att skriva om Kent kan jag inte låta bli att pränta ned några rader om hur mycket ett band kan betyda för en stad som Eskilstuna.

Eskilstuna är en halvstorliten stad tio mil från Stockholm och fyra mil från Västerås. Således lider Eskilstuna av ett konstant lillebrorssyndrom. Kriminaliteten är hög, arbetslösheten är hög. Eskilstuna är med andra ord en tämligen deppig stad. För hundra år sedan var dock Eskilstuna Sveriges industricentrum med alla sina stålindustrier. Men allt eftersom industrierna lades ned fick Eskilstuna allt mindre att vara stolta över. Arbetslöshet, kriminalitet och rasism är inget man skryter över direkt.

Men så kom då Kent. Sprungna ur ett sent 80-tal från en stad där rasism och våld frodades kände de förmodligen samma frustration över att bo i Eskilstuna som jag gjorde för fem år sedan när jag flyttade därifrån. Skillnaden mellan dem och mig var att de gjorde musik av sin frustration. De överförde all uppdämd vrede över att ständigt behöva vara på sin vakt till skiva.

Plötsligt fanns det en anledning för Eskilstunabor att sträcka på sina sönderknegade ryggar. Innan Kent fanns det bara en djurpark och ett handbollslag att stoltsera med. Ingen skugga ska falla över dem, men ett rockband är något som alla kan relatera till.

Även om de sedan 20 år tillbaka bor i Stockholm bär de ändå med sig frustrationen som sitter så djupt rotad i ryggmärgen på Eskilstunabon att ingen kirurg i världen skulle kunna operera bort den. Och den frustrationen gör att de fortfarande är populära, 17 år efter debuten. Att hela tiden vara på väg bort från den stad man kommer ifrån, men att ändå aldrig glömma.

Eskilstuna är inte på något vis speciella i detta avseende, jag är hundra på att Borlängebor känner samma stolthet över Mando Diao. Men det var i alla fall mina två cent om varför jag kommer att stå och trängas längst fram med alla snedluggar ikväll.