Minns du nyår 06?

Var ledig förra veckan. Inte ens hela förra veckan. Bara tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Fyra yttepyttesmå dagar. Vad hinner hända på fyra dagar? Jo, det kan jag berätta för er. Din arbetsplats hinner förändras ganska rejält. Nyheter24 lanserade ett nytt publiceringsverktyg under min frånvaro. Det tog mig cirka två månader att lära mig det gamla. Så nu, med en månad kvar på jobbet, är det alltså dags att börja om från ruta ett. För en teknikdyslektiker som jag känns detta som en övermänsklig uppgift. När jag öppnar publiceringsverktyget ser jag bara massa knappar och tecken som jag inte vågar trycka på av rädsla för att radera hela Nyheter24 eller motsvarande. Nåväl.

Semestern då? En gnutta frustrerande att komma hem och upptäcka att alla ens vänner är upptagna med jobb och inte har tid att festa som vore det 2009 längre. Hann dock med att se Kent på hemmaplan i fredags. Dock var jag en gnutta överförfriskad så minnet sviker lite, men jag vill tro att det var en bra spelning. Det är nog lika bra, de tre gånger jag sett dem uppträda i Eskilstuna tidigare har varit magiska, vilket bara kunde ha lett till besvikelse denna gång.

Det borde för övrigt vara olagligt för en hemstad att förändras, det är väl därför det heter hemstad? För att det ska kännas som hemma. Nu för tiden känner jag knappt igen hälften av alla i korvkön efter krogen. Korvkön efter krogen var förut ett garanterat ställe att hitta en bra efterfest på. Nu blir det istället desperat flackande blickar efter ett bekant ansikte följt av besvikelse när man inser att man måste kalla det en kväll innan klockan slagit 0300. Nåväl.

Frank Ocean kom ut som bisexuell häromdagen. I ett väldigt öppenhjärtligt brev skriver han om första gången han blev kär i en man för fyra somrar sedan. Att komma ut som bisexuell i musikbranschen kanske inte verkar så spektakulärt i sig, men ser man till vilken genre musiker han tillhör blir det en helt annan historia. Hiphop-genren är inte den mest homofobiska genren, det är reggae, men hiphop är den mest manschauvinistiska genren.

Att komma ut som bisexuell i en bransch där väldigt många låtar handlar om att förnedra kvinnor på olika sätt är att göra sig till måltavla för hån från genren i stort. Men det kan även vara kommersiellt självmord. Hur ska Frank Ocean nu marknadsföras? Då detta är första gången det händer inom just hiphopgenren går vi en spännande framtid till mötes. Vilken image kommer Frank Ocean att få nu när han inte kan marknadsföras som en snubbe som bara tänker på tuttar och rumpa utan även på sexpack och stora kukar? Kommer hans videor innehålla lika många nakna män som kvinnor? Troligtvis inte, men det är sannerligen en spännande tanke.

Att Frank Ocean öppnar dörrar för fler hbtq-personer inom hiphopen är nog mer en utopi än verklighet. Kolla bara på Anton Hysén, hur många svenska fotbollsspelare har kommit ut sedan han gjorde det? Men som de säger, man kan ju alltid hoppas.

Att se Jack White uppträda på Roskilde fick mig att vilja slita av mig alla kläder och springa ett varv eller tio runt Orange Stage. Att se en artist som älskar musik så mycket som Jack verkar göra är inte unikt, men det är inte jättevanligt. Musikbranschen är en girig bransch, där många artister turnerar enbart för att göra stora, stora pengar. Självklart förstår jag att den gode herr White också får sjukt bra betalt för att spela, men att se honom näst intill älska med gitarren får mig att inse hur mycket han faktiskt älskar det han gör.

Davis Guggenheim-dokumentären It might get loud från 2008 handlar om tre generationers gitarrister och deras förhållande till sitt instrument. Jimmy Page, The Edge och Jack White samtalar om sitt yrke tillsammans och var för sig. Naturligtvis får man se en hel del konsertklipp också. Här är ett av dem, som på ett ypperligt sätt illustrerar hur mycket Jack White gillar att spela gitarr.

Angående Rihannas spelning på Peace & Love. Samtidigt som hon blivit unisont brutalsågad från den svenska musikpressen är det också flera som uttryckt sin oro över stjärnans välmående. Som det ser ut nu kommer Rihanna att gå ett av de mest klyschiga öden till mötes. Det vi såg på Utopiascenen i Borlänge i lördags natt var inget nytt.

Vi såg en världsstjärna som är på god väg att tappa fotfästet helt och hållet. Musikhistorien har sett det alldeles för många gånger förut. Listan över artister som förlorat sig i bilden av sig själva är oändlig. Rihanna har skapat en image av sig själv som en tuff brud som inte tar skit från någon och som en tjej som gillar att festa. Men vad händer när man blir en karikatyr av sig själv och inte längre klarar att hantera den karusell man satt igång?

Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain. Alla hade de en I-don’t-give-a-fuck-attityd till sin omvärld. En attityd som till slut pushade dem över gränsen. Nu senast var det Amy Winehouse som föll offer för sin sin egen självbild. I Pete Dohertys fall är det en fråga om  när snarare än om.

Det jag inte kan låta bli att undra är hur människorna som sköter artisternas karriärer kan missa att artisterna inte mår bra? Alla större artister som genererar stora pengar omges av en hel cirkus av människor. Borde inte åtminstone en av dem se att det inte står rätt till med Rihanna? Att hon inte klarar av livet som det är just nu? Att hon behöver ett långt jävla break. Så modern som musikbranschen ändå är borde man väl ändå kunna ta hand om det mest värdefulla de har, artisterna själva?

Eller är branschen verkligen så pengakåt att de kör helt slut på Rihanna och låter hennes familj ta hand som spillrorna av det som brukade vara deras dotter när hon bryter samman? Jag hoppas verkligen inte det.

Titta inte, lyssna bara. Om tre år fyller Rihanna 27.