Idag har 25 år passerat sedan en för mig okänd kvinna krystade mig ur sitt sköte någonstans i norra Indien. Ungdomen är med andra ord ett minne blott. Således tid för tillbakablick och reflektion. Kan jag se tillbaka på min ungdom och vara nöjd?

Svaret är ja. Jag har haft världens bästa uppväxt, med världens bästa föräldrar som alltid ställt upp i vått och torrt, oavsett hur pubertalt jag betett mig, och fortfarande gör emellanåt. Har av någon outgrundlig anledning också blivit välsignad med jävligt fantastiska vänner som jag inte skulle klarat mig utan.

I och med att jag inte har några syskon så har jag gjort mina vänner till en typ av låtsas-syskon som jag har skrattat, gråtit och slagits med. Vi har gått igenom allt tillsammans. De första, stapplande hockeyträningarna. Att våga vägra använda cykelhjälm. En kortvarig karriär som snattare. Munbloss på fritidsgården. Ett konfirmationsläger. Smuggelöl från Torshälla. En Knutbyresa. Studenten. Jobba lager i Eskilstuna och Norge. Plugga. Och här står vi nu, på andra sidan om 25-strecket. Relativt välbehållna med en jävla massa minnen.

Jag träffar inte mina vänner lika ofta längre. Livet kom liksom i vägen där någonstans. Men när vi väl ses är allt som det brukade vara, även om vi inte skapar så många nya, lika starka minnen längre. Oftast när vi ses pratar vi om alla roliga grejer vi gjorde förut, när vi var yngre. Inget fel i det, vi lever olika liv idag jämfört med då. Men det smärtar något oerhört att den tiden är förbi. När det största problemet i ens värld var hur man skulle få med sig en hel platta öl hem på cykeln. Något som smärtar än mer är tanken på att dessa minnen en gång i en framtid kommer att vara så diffusa att de bara flyter ihop till ett virrvarr av skratt och sena nätter.

Mitt i all denna nostalgi är det lätt att glömma hur man ser på minnen genom ett nostalgifilter som sorterar bort alla dåliga minnen. Hur ofta minns man de gånger man kräktes livet ur sig och gick hem ensam undrandes över varför ingen ville hångla med en? Var det vi gjorde verkligen SÅ spektakulärt? Var det inte bara en jävligt vanlig svenneuppväxt? Jo, förmodligen.

Men jag måste ställa ytterligare två frågor. Måste man minnas de dåliga stunderna? En tid som redan är förbi förtjänar väl att ses genom det där romantiska skimret som gör alla minnen ljuvliga?