Syrien har förvandlats. Det går inte att beskriva krigets konsekvenser och dess avskyvärda upplevelser som följd – lidandet, sorgen efter dödade familjemedlemmar, barn som förlorar sina föräldrar, föräldrar som förlorar sina barn, hela familjer/byar/stadsdelar på flykt och den humanitära katastrof som därav växer dag för dag. Detta är bara ord som går att rabbla upp men de upplevelser som är det syriska folkets verklighet, det som vi tror oss förstå via dessa ord men som är bortom vårt förstånd och vår verklighet.

Efter två år har situationen (krigets vardag) i Syrien normaliserats. Det är tydligt när man skummar igenom nyheterna här hemma i Sverige. Rapporteringen om Syrien har totalt stannat av. Numera är det endast vid extra många dödsfall (med syriska mått mätt – hur hemskt det än låter är det verkligheten) som situationen i Syrien toppar nyheterna. Men detta är som sagt ett tecken på att den rådande situationen i landet har normaliserats.

Samtidigt har FN förgäves försökt få oppositionen (även om den inte är en enhet utan snarare uppdelad i fraktioner) och Assadregimen att nå en politisk lösning. De misslyckade försöken kan tyckas ha flera orsaker. Det är dock en problematisk inställning. Det främsta hindret för en fredlig politisk lösning är utgångspunkten. Den härskande tanken utgår från att antingen störtas Assadregimen eller så tillintetgörs oppositionen. Först då kommer vår tids värsta humanitära katastrof att vara över.

Denna tanke har varit utgångspunkten för både Assadregimen och oppositionen och lett till två års krig (över 70 000 människor dödade) och kan, av allt att döma, fortsätta flera år till om inget konkret görs.

Sådan är (inbördes)kriget till sin karaktär: tiden är inte en faktor och lidandet och misären diskriminerar inte – barn som vuxna, civila som väpnade, alla är likställda inför krigets hemskheter.

När Kofi Annan skickades som FN’s fredssändebud till Syrien våren 2012 var förhoppningarna stora. Redan då skrev jag om Kofi Annans orealistiska optimism. Det var tydligt då, det är desto tydligare idag – så länge Assadregimen och oppositionen håller fast vid tanken om ”antingen-eller”, att tillintetgöra eller tillintetgöras, kommer lidandet att fortsätta.

Bara efter några månader lämnade Kofi Annan sitt uppdrag och i augusti 2012 efterträddes han av Lakhdar Brahimi. Även han skapade optimism som sedermera kom att rinna ut i sanden. Men Brahimi är medveten om den främsta orsaken, den orubbliga utgångspunkten för både oppositionen och Assadregimen. Under den gångna veckan informerade Brahimi FN om situationen och utvecklingen i Syrien, varefter han vände sig till journalisterna och sade;

“With the Syrians, I got nowhere.” (1)

Det är väldigt talande och pekar på Assadregimens och oppositionens inställning och utgångspunkt (antingen-eller). Det pekar även på hur verkningslös och hopplös hans uppdrag är. Inte pga. Brahimi själv, utan snarare pga. utgångspunkten. Hans handlingsplan för en fredlig lösning utgår från att Assad lämnar ifrån sig makten – något som för regimen, Ryssland och Iran är otänkbart. Men han pekade även på omvärldens handfallenhet;

“If they really believe that they are in charge of looking after peace and security, there is no time for them to lose to really take this question more seriously than they have until now.” (2)

Omvärldens handfallenhet grundar även den sig på utgångspunkten att ”tillintetgöra eller tillintetgöras”, liksom Assadregimen och oppositionen. Således har även världssamfundet delats upp i två läger, de som är pro-”antingen” och de som är pro-”eller”.

Denna utgångspunkt blev allt tydligare när USA’s utrikesminister John Kerry i helgen presenterade landets ståndpunkt – USA bistår oppositionen med 1,6 miljarder koronor och utökar därmed sitt stöd. Att pumpa en 1,6 miljarder kronor i ett pågående inbördeskrig är problematiskt, dels för att detta cementerar utgångspunkten om ”antingen-eller”, dels för att det uppmuntrar aktörer som Iran och Ryssland att rusta och bistå Assadregimen och därmed bidra till regional instabilitet på sikt, men framför allt för att de som känner av dess verkningar och konsekvenser är det Syriska folket.

Det är dags att på allvar skrida till handling, att ändra utgångspunkt och överväga en (fredlig) politisk lösning. Inte för oppositionens eller regimens skull utan för det Syriska folkets och medmänsklighetens skull, för att få slut på denna humanitära katastrof som dag för dag blir alltmer olidlig för Syriens folk.

Det är dags att se de människor som drabbas av lidandet, dödandet, flykten och förstörelsen, dags att börja bestämma sig för vad som kommer att skrivas i historieböckerna.

Amuda, liksom flera andra städer i norra Syrien, är befolkat av en stor majoritet kurder, men även Syrianer/Assyrier. Trots att det snart har gått ett år sedan revolutionen tog sin början är motståndet mot regimen större är någonsin. Men i kurderna har ännu inte tagit till vapen mot regimen. Istället förespråkar man fredliga demonstrationer och menar att våld inte kan lösas med våld.

När jag talade med “Nina” var hon mitt i en demonstration där tusentals muslimer (kurder) och kristna (syrianer/assyrier) deltog, sida vid sida. Det är ett gott och sunt tecken för Syriens framtid, att olika folkgrupper kan samsas och samexistera, att de har samma mål. Det är just vad regimen försöker att motverka, en bra relation mellan olika folkgrupper, må det vara religiösa eller etniska. Men vad som verkligen fångade mitt intresse var deltagarna i demonstrationen.

Majoriteten av demonstranterna är kvinnor och ungdomar. Kvinnorna kräver både jämställdhet och demokrati i Syrien.

Det är ett tecken på att ett civilt samhället börjar ta form i Syrien. Medborgarna organiserar sig, om än löst i detta läge. Att kvinnor är i främsta ledet visar också att revolutionen är folklig. Syriens alla folk, oavsett kön, etnicitet eller religion revolterar mot Assadregimen.

“Nina”, som själv är kurd, berättar att befolkningen i bland annat Amuda aktivt har valt att inte beväpna sig. Kurderna i norra delarna av Syrien kräver att deras rättigheter garanteras i en ny konstitution. Hon säger att kurderna vill ha ett federalt styre efter Assad – likt den i Irak.

Oppositionen, generellt, kommer man att bojkotta folkomröstningen 26 februari. Man tror inte längre på förändring så länge Assad sitter kvar vid makten. Förändring är möjligt endast om Assadregimen faller.

Mer om situationen i Syrien och de olika städerna kommer under måndagen.

Flera länder – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, etc. – har alla skickat hem Syriens ambassadörer i respektive land. Det är en viktig markering för att visa att Assadregimen inte kan göra som den behagar utan att det får konsekvenser. Hittills har konsekvenserna nästintill varit obefintliga, förutom fördömanden. Förvisso har hemskickandet av ambassadörer inte någon reell påverkan på Assadregimen i sig, men en viktig symbolisk handling.

Programledaren i SVT:s Aktuellt frågar Syriens ambassadör vad stridsvagnar för i bostadsområden. Så här svarade ambassadörn:

Stridsvagnarnas enda uppgift är att skydda soldaterna. De deltar inte i några militära insatser.

Förutom att han ljuger rakt ut i svensk statlig TV så stod han där och rättfärdigade militärens aktioner i landet. SVT visar honom en inspelning med reportern Samir Abu Eid som befinner sig i Syrien. Han säger alltså tvärtemot vad ambassadören säger och ambassadören insisterar på att ljuga och hävdar gång på gång att det är för hans egen säkerhet som han inte får rapportera från vissa specifika områden.

Samir skulle förmodligen tas emot med öppna armar av oppositionen – både väpnade och obeväpnade. Anledningen till att han inte får ta sig ut till vissa områden är pga. vad han kan rapportera om, vad han kommer att bevittna och vad han kan visa oss hemma i Sverige. De skulle förmodligen ta ifrån honom all material om han bevittnade något, kanske besvära honom eller helt enkelt se till att han inte kan ta sig därifrån. Han skulle riskera sitt liv – och hotet skulle inte komma från oppositionen utan regimen.

Men varför är då Syriens ambassadör kvar i Sverige? Varför har den svenska regeringen inte agerat inom rimliga ramar och skickat tillbaka ambassadören till Syrien?

Förmodligen skulle regeringen kunna hävda att man vill ha möjligheten till dialog och hålla dörrarna öppna för samtal. Men vad ska samtalen handla om? Ska Carl Bildt tillrättavisa ambassadören och skälla ut honom? Skulle det ens betyda något? Nej, det skulle faktiskt inte betyda ett skvatt. Inte så länge Assadregimen har Ryssland bakom sig. Att utvisa ambassadören skulle dock vara en markering och i slutändan skulle regimen isoleras. Dessutom, Rysslands utrikesminister var i Syrien i tisdags och mötte Assad, som lovade att få slut på våldet. Två dagar senare har ca. 200 människor dödats. Sverige har inget att sätta emot Assadregimen i sig, men att utvisa ambassadören är en viktigt markering för att visa att en sådan grym regim inte kan vara representerad i ett demokratiskt land. Sparka ut ambassadören och stå upp för det vi värnar om här i Sverige.

Eller är det kanske så att regeringen inte alls bryr sig om vad som sker utanför Sveriges gränser?

Länkar: DN

De flesta handlare strejkade efter uppmaning från oppositionen. De få som hade öppet väntade förgäves på kunderna.

Foto: Muzaffar Salman / SCANPIX

I likhet med Libyen är oppositionen i Syrien beväpnad. Men till skillnad från Libyen är en betydande del av oppositionen i Syrien obeväpnad. Väpnat motstånd varvas med fredliga protester. Sedan igår har handlare gått ut i strejk i flera städer.

Fredliga protester och strejk är att föredra, men det hindrar inte Assadregimen från att använda brutal våld för att bryta ner protesterna. Kanske är ett väpnat motstånd nödvändigt, kanske inte. Oavsett om det är nödvändigt eller inte leder det till ännu mer blodsspillan.

Det börjar alltmer likna ett inbördeskrig, vilket skulle vara förödande för befolkningen i Syrien. Under helgen dödades minst 60 personer, liksom under föregående helg. Mer om detta på Nyheter24.

Samtidigt som landet är mitt uppe i ett kritiskt, för att inte lägga till historiskt, skede pågår kommunval i Syrien under måndagen. Oppositionen har uppmanat till bojkott samtidigt som regimen lovar friare val, ett indirekt erkännande av att fria val är en gradfråga enligt Assadregimen.

Just nu eskalerar alltså våldet mellan beväpnade oppositionsgrupper och regimens styrkor. Situationen blir alltmer våldsam och landet står på randen till inbördeskrig. Det ter sig just nu vara oundvikligt om utvecklingen fortsätter på samma vis.

Frågan just nu är – kommer oppositionen trappa upp sitt väpnade motstånd? Och hur kommer kurderna, som hittills varit återhållsamma till en viss grad, att se på utvecklingen och vad kommer de att göra?