Det ligger en otroligt befriande känsla i att se Eldkvarn live. Det har egentligen inte så mycket med Plura & gänget att göra, utan det är snarare publiken som står för befrielsen. Vad dillar jag om? Jo, att se 70-åriga män dansa tillsammans med 16-åriga skolkids. Inte på kiddyfiddler-sättet, utan på det där sättet när alla förenas i lycka över att få uppleva ett förjävla bra liveband.

Givetvis är ju Eldkvarn helt fantastiska. They are still going strong, och det märks tydligt att de är långt ifrån att tröttna på sin musik. Till skillnad från en viss Bob Dylan som uppträdde på Peace & Love förra året… Där och då så var Dylan lika intressant att titta på som en överkokt potatis. Plura, å andra sidan, levererar en scenshow som är så långt ifrån överkokta potatisar som det går att komma. Glädje, lycka och eufori. Och världens snyggaste Adrian Modiggård. Eldkvarn lär ju onekligen ha vunnit över en hel del ifrån den yngre generationen i och med denna bandets son. Ja, just det – Adrian är son till Eldkvarns trummis Werner Modiggård. Nepotism när den faktiskt fungerar!

Foto: Petronella Åslund Crappy Retouch: Jag

Min kropp skälver av tanken på det horribla som jag snart skall utsätta mig för. Jag får lite huvudvärk, en aning magont och en jävla massa ångest. Jag skall alltså tälta på festival. Igen.
Trots att jag rest land och rike runt, och är en av dem som besökt nästintill varenda möjliga och omöjliga festival vårt fina land har lyckats vaska fram, så har jag bara tältat på festival en enda gång i mitt liv.
Och det ni, det var en upplevelse som satte djupa spår i mig.

Nu tycker ni säkert att jag är otroligt fjantig, töntig och till och med lite överdriven. Men så är inte fallet, för förra sommaren så lyckades mina vänner äntligen övertala mig att bo med dem på campingen. Glad i hågen och jävligt stolt var jag. Skitkul var det. Otroligt många sköna människor fann jag.
Men så kom den där sista kvällen innan allt var över.
Mina vänner hade just packat ur sina prylar ur tältet eftersom de skulle åka bil hem redan efter den där Håkan-spelningen som alla skulle se. Jag hade andra planer och siktade på att försvinna in i festivalens djupaste dimmor. Jag rör mig mot tältet. Jag har under hela festivalen haft lite svårt för att alltid hitta tältet, men denna gång var någonting annorlunda. Jag kunde verkligen inte hitta tältet. Tillslut finner jag ett tältskelett som en gång i tiden var det fina tält som jag och mina vänner hade bott i, och i detta skelett så upptäcker jag det fasansfulla – Alla mina saker är borta. ALLA MINA JÄVLA SAKER ÄR BORTA. Ja, förutom mina sjukt dyra skor samt all min alkohol. Say what? Någonting måste ju ha slagit slint i skallen på grabben/tösen som rånade mig. Jag antog att det var alkoholen som man i första hand var ute efter när man rånade tält på festival? Jag blir rosenrasande, skriker för fullt. Går och pratar med mig själv. Funderar på hur jag skall handskas med faktumet att en av mina favoritklänningar låg i den försvunna väskan. Och någonstans dyker det även upp en tanke om hurfan jag skall kunna festa denna sista natt, jag kommer ju direkt från beachen och har bara bikini och joggingbyxor på mig? Det är ju inte något vidare stylish, om vi säger så.

Mitt i allt detta så sätter jag mig vid mitt vrak till tält och börjar supa upp alkoholen, den alkohol som ligger och hånar mig för min förlust av allt som var viktigt, men att jag fick behålla en sådan skitsak som vin & sprit. Jag är arg och ledsen så givetvis går det väldigt fort. Antagligen för fort. Efter en stund börjar jag gå runt och surt småsparka på saker i min omgivning. Och då. Då. Plötsligt händer det! Under en kartong som jag sparkat på, under den ligger min kajalpenna tillsammans med mitt skärp. Wtf? Jag hinner tänka att det bara var en slump, men så minns jag att de där sakerna låg underst i min väska. Hur ramlade de ur? Hmm. Ingenting kändes logiskt. Så jag började aktivt leta på marken, och jovisst, ett par trosor där, en jumpsuit där och ett schampo där.
Till slut har jag funnit allting, utom några få saker (som var utan direkt värde). Detta innebär alltså, att någon idiot, har tagit min väska och gått runt och kastat ut innehållet på olika platser på campingen?
Ni kan ju föreställa er hur trött jag var på mänskligheten just då…

Nu står jag alltså här igen, med sovsäcken i ena handen och liggunderlaget i det andra.
Det här kommer att gå illa.

Internet i Hässleholm är som isbitar i helvetet, dvs. inte existerande.

Hur många gånger har jag inte suttit på en buss i full färd mot ännu en festival? Är det 30 gånger? Är det 50? Eller börjar det snarare närma sig 100-talet? Jag vet ärligt talat inte. Det är i vilket fall otroligt många städer och festivaler som har besökts, och än fler snirkliga vägar som jag färdats fram på. Och nu sitter jag alltså här igen. Festivalsommaren har visserligen redan startat, årets upplaga av Umeå Open ligger som bekant långt bakom oss, men det är nu som de högklackade skorna byts ut mot slitna Converse, det är nu som klänningarna byts ut mot jeansshorts samt vitt linne och det är nu som man högaktningsfullt skiter i om man inte har duschat på 3 dagar, utan helt enkelt sprayar på lite mer parfym i hopp om att iallafall inte lukta bajamaja.

Vår första resa tar oss till Hässleholm. För mig, som för tillfället bor i Örebro, är det en ganska omständig och lång resa. Därför är det otroligt skönt att Swebus bjuder på gratis internet till alla resenärer – jag hade antagligen kreverat om jag inte hade haft datorn att sysselsätta mig med! Förutom att jag pysslat med en del research inför rapporteringen från Skånes mysigaste festival; Siestafestivalen, så har jag även försökt lära mig lite mer om staden ifråga. Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte så mycket mer om Hässleholm än att Siestafestivalen huserar i stan… Det blir tyvärr ofta så, man åker in i en stad, gör jobbet och rusar snabbt vidare till nästa. Men jag har planerat in en lite annorlunda approach i år – jag skall nämligen, förhoppningsvis, se till att uppleva lite mer av städerna jag åker till, annat än de ytor som inryms innanför festivalernas stängsel. Vi får se hur det går…

Dagens härligaste busschaufför! Jag försöker lyssna på vad han säger men han snackar så härlig finlandssvenska att jag bara hör “muuumin, muuuumin”.

Musik kommer i många olika former, musik kan aldrig vara bra eller dålig, men den kan däremot vara annorlunda. Smaken är som baken och allt det där… Det finns dock en artist som ställer sig utanför allting. Hade jag varit en katt så hade jag burrat upp min svans, skjutit rygg, fräst och sedan satt huggtänderna djupt ner i denna artists hand – så att han aldrig mer kan spela gitarr. Jag får kalla kårar bara av att se hans namn, och jag avskyr honom verkligen. Egentligen vet jag inte ens varför, hans texter är faktiskt väldigt bra, men snarare som dikter än lallande idiothymner.

Vem är då denna man som är grunden till all huvudvärk som orsakas mig ute på landets festivaler? Jo, det är ingen mindre än Lars Winnerbäck.

Grattis Sandra, i festivalsammanhang så är han som pollen på våren, alltså helt jävla oundviklig. Vart man än är så dyker han upp, på ett eller annat sätt. Jag minns inte vilket år det var, det kan ha varit sista året som Rockparty arrangerade Hultsfredsfestivalen, och då uppträdde han alla dagar, på alla scener. Dessutom var presscentralen belägen mitt emellan de största scenerna, vilket gjorde det helt omöjligt för mig att undvika hans konserter… Öronen blödde och min blogg svämmade över av inlägg om min avsky (…samt en hel del töntigt gnällande…). Jag lovar att jag skall försöka undvika detta i år, och snarare kanalisera min panik på något stackars träd istället.

Dock är det ju otroligt duktigt av honom att han lyckas sälja ut Debaser på mindre än en minut. (Morgonens första information ifrån United Stage var just denna notis… bra start på dagen. Not.)

Nu har Peace & Love bestämt hur årets område kommer att se ut! De största förändringarna är att campingen blir ohyggligt mycket större, så mycket som 45% extra kapacitet kommer att fördelas på de fem festivalcampingarnfa.

Därutöver så flyttar Venus äntligen in i stan igen, på motsatt sida av Ovanbroparkeringen från Eldorado sett.
För mig, som är nästintill uppvuxen på Peace & Love, så är det fantastiskt att se att festivalledningen nu väljer att återigen plocka in scenerna i själva stan. Det blir lite mer rörelse och känsla inne i stan då! Dessutom vinner Borlänges näringsliv enormt på att folket rör sig mer kring deras butiker/restauranger, istället för hos festivalutställarna där samma varor är läskigt dyra. De senaste åren har, iallafall jag, knappt besökt stadkärnan -  detta trots att Eldorado ligger där. Men vilken P&L-besökare har inte dissat en Eldorado-konsert just för att scenen är det enda som funnits “ändå borta på andra sidan järnvägen”? Lathet går före vett…

Ny sommar, nytt koncept och ny blogg. Det är dags att ge sig ut på vägarna igen! Sandra Hellstenius heter jag, och jag är här för att delge er en annan sida av Sveriges bästa festivaler. Antagligen blir du inte särskilt mycket klokare av att läsa min blogg, men förhoppningsvis blir du en aning varm i hjärtat.

Vad kommer jag då att skriva om? Ja, inte kommer jag då att skriva om vare sig Madonna, JLo eller annan valfri massprodukt. Jag kommer heller inte att dra på mitt största leende och enbart leverera kommentarer om “åh, så bra det här är”. Jag skriver snarare om skiten under dina naglar, lyckan på en daggvåt camping och den avskalade känslan då du är ett med ackorden. Jag är hård, jag är nonchalant och jag är framförallt otroligt cynisk. Samtidigt är jag en hopplös kärleksprodukt som framavlats ur den förvridna romantiseringen av de senaste decenniernas Göteborgska depressions-mentalitet. Kalla mig indiepoppare, kalla mig hipster, kalla mig vad du vill – ingenting kan svara för det faktum att Broder Daniel är en läskigt självklar bild av vad vi var, är.
Men visst, även jag kan dansa mig svettig till David Guetta. Om jag bara blir tillräckligt förvirrad, euforisk och… lycklig.

Sommaren ligger framför våra fötter och nu är det dags att kicka igång; imorgon startar Siestafestivalen i Hässleholm, och jag är på väg! Följ med mig nu, hörni!