Jaha. Så upptäckte jag det där bandet med stort B. Som musikjournalist, med snart 1000 spelningar i bagaget, så har jag väldigt svårt för att verkligen fastna för musiker nuförtiden. Det är alltid någonting, under en konsert, som gör att jag febrilt tittar på klockan och önskar att spelningen snart är över. Tragic, won’t you say? Det spelar helt enkelt ingen roll hur bra bandet är, hur mycket jag älskar att gotta ner mig i deras skivor, eller hur fantastiska de är på scen. Jag tycker, givetvis, att konserterna är bra, men jag har liksom inte tålamodet till att stå framför en scen i två timmar – framförallt inte när hundra andra jobbtelaterade frågor dyker upp i huvudet under konsertens gång.

Men så såg jag My Morning Jacket. Vi hade, tidigare under dagen, intervjuat både Jim James och Carl Broemel. Därav så såg jag det som obligatoriskt att gå och kika på konserten. Men hej och hå och jävlar i min lilla låda! Jag grät, jag träffades och det kändes på samma sätt som när jag, som 15-åring, upptäckte Joy Division för första gången! Det var, enkelt sagt, magiskt. Att jag ens kunde känna såhär igen, det är just nu helt jävla ovärderligt för mig. Jag trodde att jag hade tappat det, kanske blivit avtrubbad, kanske blasé, kanske för mycket hipster. Pfeuw!

Efteråt så var jag som ett kolli, kunde inte ens få fram vettiga meningar. Jag satt med finaste Pearl & Christine och försökte hålla en konversation men jag fick inte fram en enda tanke, annat än “oh. my. fucking. god.”. Jag var inte ett så vidare värst bra sällskap…

Nu har jag och Christine just varit iväg och träffat James Mercer, sångaren i The Shins. Vi jobbar lite flytande och gör intervjuerna tillsammans, vilket är både knepigt, samtidigt som det är jävligt skönt. I vilket fall som helst så, när det var dags för fotografering, så fick jag en snilleblixt och bad James att hoppa upp på lekplatsvesporna som vi fann på backstage…

Intervjun kommer ni snart att kunna läsa både här, och hos Christine!

Vår kära redaktör Andreas skriver i sin blogg om hur han ser kontraster mellan att arbeta på och att besöka en festival. Hans ord är så otroligt träffande att jag skrattade rakt ut flera gånger under läsningens gång. Efteråt kände jag dock att det var dags för mig att dela med mig av mitt schema. Jag har jobbat efter detta schema i fem år nu, och det fungerar alltid. Hultsfred, Peace & Love, Way Out West, you name it.

0900 Snoozar tre gånger om och väcker alla i den centralt belägna lägenheten. När jag vaknar upp får jag panik och slänger mig in i duschen för att däri sköta alla morgonbestyr. Springer fort som fan till mötesplatsen och hookar med resten av arbetskamraterna.
1100 Inser att jag glömt det snygga paret skor hemma i lägenheten. Surar över fotriktiga sandaler.
1200 Går på rutin. Ringer bandens presskontakter och värmer upp min bästa phone-sex-voice. Kroppen, utstrålningen och leendet är med – sinnet, det börjar sakta förstå att det är dags för att vakna till. Det går inte lika bra som förväntat. Bakisskiter för femte gången.
1500-1700 Får panik över dåligt telefonnät och inser att bandens presskontakter snart kommer få reda på att jag ringt 5ggr och SMS’at 3ggr. Skäms lite. Intervjuar därefter dagens skörd. Känner mig sjukt nöjd med mig själv. Ska dessutom egentligen börja recensera band. Knäpper första ölen på VIP-området. Förundras över vilken skitmusik som DJ’n spelar därinne.
2100 Har tjatat till mig att få recensera det band som spelar på scenen närmast VIP-området. Behöver då inte gå ut bland vanligt folk, utan står på en ranglig bänk tillsammans med Patrik Sjöberg, Niklas Strömstedt och Gustaf Norén.
2330 Kommer på att jag inte har ätit mat på hela dagen. Det blir en korv med bröd. Den där DJ’n är ju ändå inte så himla tokig.
0000 Hånskrattar åt kändiskåta människor som hänger i hasorna på dagens amerikanska/brittiska artister. Nätverkar mig runt hela VIP-området. Justja, internet går att nås där inne också – skriver ihop recensionerna samtidigt som jag ligger i en hängmatta.
0300 Varför dricka öl? Champagne är lika billigt. Är i centrum på dansgolvet.
0330 Den mediala ankdammen har aldrig varit mindre. Alla journalister och medier av rang finns ihopklämda på samma lilla gräsplätt. Raggar upp nya jobb och planerar stordåd.
0430 Ber DJ’n köra Magnus Uggla.
0431 Leder allsång till Magnus Uggla.
0600 Nämen, är det inte dags att gå hem snart? Nä. Det är ju nu vi toppar. All in, fullt ut, nedför stupet. Berättar för Niklas Strömstedt att jag var kär i honom när jag var liten. Undviker fulragg från kollegor.
0700 Försöker hitta hem. Ingen hittar någonstans och taxibilarna är som bortblåsta. Funderar på om man inte skulle ta och lägga sig i den där sköna parken istället?
0730 Ligger i sängen. Förbannar mig själv över att jag aldrig lär mig. Ställer klockan på 8.30 och ber till gud att ingen i lägenheten skall börja snarka.

Och så börjar allting om igen.

Peace&Love 2010. P&L-ledningen hade glömt att ta bort Hultsfredsskylten, trots att Hultsfred ställde in i sista minuten. Jag, Viktor Wallström och Jesper Frisk kände oss aningen nostalgiska och ledsna…

Foto: Oskar Omne

Jag hade egentligen tänkt skriva en himla massa roligt om idag. Men tyvärr så mörkas allt det roliga från denna första dag på Peace & Love av det faktum att decenniets fetaste blixt slog ner på Peace & Loves största camping, varpå 17 personer fick föras akut till sjukhus. De flesta hade hållt i stängsel och paraplyer, men de två värst skadade ska ha fått smällen genom marken.

Helt. Jävla. Sjukt.

”Rock journalism is people who can’t write, interviewing people who can’t talk, for people who can’t read.”

-Frank Zappa

Festival24-gänget åkte i torsdags till Göteborg för att delta på MTV World Stage, ett event där både Loreen och Nelly Furtado uppträdde. Själva konserterna var kanske inte min kopp thé, men det var inte annat än att även mitt lilla hjärta påverkades av den gränsöverskridande folkfesten. Unga som gamla, män som kvinnor, stekare som indiekids – alla samlades på Avenyn, och de samlades främst för att få hylla sin Eurovisionvinnare. Att det var Euphoria som stod i centrum var det inget snack om, efter att Loreen bränt av den låten som skingrades leden omgående. 50.000 besökare blev plötsligt väldigt mycket färre…
Själv stod jag uppe på Konserthallens balkong, tillsammans med övriga inbjudna såsom Göteborgs kommunledning, artister, MTV-folk och andra gôa gubbar.

På efterfesten så förstod jag inte begreppet “fri bar” vilket innebar att jag alltid gick med en en öl i ena handen och en odrucken backup-öl i den andra. Tydligen var det bara jag som missuppfattade det hela, vilket resulterade i en del skratt inom gänget när fylleSandra sprang omkring…

Snuttfia! Det här är Pixie, min lilla kattfis som är döpt efter The Pixies. Hon är mjuk, gullig och stundtals efterbliven. Just nu väntar hon på att jag skall hitta en lillebror till henne. Lillebror skall heta Plura. Pixie kommer antingen att älska Plura, eller så kommer hon att knuffa ut honom genom fönstret. Hon har nämligen sådana där tendenser, sådana där tendenser som förtäljer historier om att hon älskar att stå i centrum och att hon avskyr alla som över huvudtaget upptar min uppmärksamhet…
Ibland får Pixie mig att tro att hon inte har en enda hjärncell hemma på hjärnkontoret, men ibland så förvånas jag av hennes förmågor. Hon är till exempel tillräckligt smart för att inse att datorn är mitt arbetsredskap, vilket faktiskt innebär att hon -till skillnad från alla andra katter- inte lägger sig på tangentbordet när jag sitter vid datorn. Däremot så lägger hon sig bredvid mig och ser ut som på bilden, hej idiot.

“I want people to know that almost everything that concerns them in their daily lives is of no consequence whatsoever. Nothing and nobody is really important, so people, realising that, should get on with their lives, go mad, take their clothes off, jump in the canal, jump into one of those supermarket trolleys, race ‘round the supermarket and steal Mars bars and, y’know, kiss kittens and sit on the back of bread vans. Whatever makes people happy they should just do it, ‘cos time is a mere scratch and life is nothing.”
- Morrissey

Det är antagligen inte alltför svårt att gissa vilken tidning som jag saknar extremt mycket?
Eller jo just det. Ni vet väl inte ens vad Denimzine var för något. Say what?