Jaha. Så upptäckte jag det där bandet med stort B. Som musikjournalist, med snart 1000 spelningar i bagaget, så har jag väldigt svårt för att verkligen fastna för musiker nuförtiden. Det är alltid någonting, under en konsert, som gör att jag febrilt tittar på klockan och önskar att spelningen snart är över. Tragic, won’t you say? Det spelar helt enkelt ingen roll hur bra bandet är, hur mycket jag älskar att gotta ner mig i deras skivor, eller hur fantastiska de är på scen. Jag tycker, givetvis, att konserterna är bra, men jag har liksom inte tålamodet till att stå framför en scen i två timmar – framförallt inte när hundra andra jobbtelaterade frågor dyker upp i huvudet under konsertens gång.

Men så såg jag My Morning Jacket. Vi hade, tidigare under dagen, intervjuat både Jim James och Carl Broemel. Därav så såg jag det som obligatoriskt att gå och kika på konserten. Men hej och hå och jävlar i min lilla låda! Jag grät, jag träffades och det kändes på samma sätt som när jag, som 15-åring, upptäckte Joy Division för första gången! Det var, enkelt sagt, magiskt. Att jag ens kunde känna såhär igen, det är just nu helt jävla ovärderligt för mig. Jag trodde att jag hade tappat det, kanske blivit avtrubbad, kanske blasé, kanske för mycket hipster. Pfeuw!

Efteråt så var jag som ett kolli, kunde inte ens få fram vettiga meningar. Jag satt med finaste Pearl & Christine och försökte hålla en konversation men jag fick inte fram en enda tanke, annat än “oh. my. fucking. god.”. Jag var inte ett så vidare värst bra sällskap…