Nä, men vi har det jävligt bra i Danmark alltså. En dansk frågade mig just vart jag kom ifrån, jag svarade Sverige, varpå han utbrister “Men nä?! Du är ju inte dräggfull?!”
Igår såg jag Jack White, vilket kändes aningens trött eftersom publiken mest väntade på att få höra Seven Nation Army… Festivalområdet fullkomligt exploderade när White drog igång introt, och det skulle inte förvåna mig om Malmö-folket borta i Skåne hörde det klassiska “ööh ööh öööh ööh öh öööööh”!
Såhär ser det ut på Orange Stage, Roskildefestivalens största scen. Publikkapaciteten ligger på en sisådär 70.000 pers.
Herrejävlar i min lilla låda! Jag har varit runt och överallt på varenda jävla festival i Sverige, men av någon anledning så har jag aldrig tagit mig över sundet och besökt Roskilde. Men nu är vi alltså här, och jag är helt kär! Vi har fått en underbar camping, där man utan problem kan knata runt barfota. Funtionärerna knyter fast soppåsar i ens tält efter att man gått och lagt sig (vilket gör att ALLA städar upp själva när morgonen träder in), ingen kollar ens väskor, ingen visitering, och presscentrat ser ut att komma från en svensk 80-talsfilm som handlar om svenska svennecampare…
Det här att de icke kollar ens väskor (inte ens när man går in på festivalområdet) tror jag mynnar ut i en stor känsla av ansvar under frihet. Folk beter sig städat och vettigt, trots att det inte är någon jävla funktionär som bitchat om att ditt nagellack faktiskt är en glasflaska…
Jag sitter just nu på tåget mot Stockholm, skall möta upp resten av gänget på Stureplan om två timmar. Egentligen åker jag en rejäl omväg, eftersom att jag åker från Örebro och österut, när Festival24′s slutdestination ligger långt sydväst.
Anyway, tåget är folktomt, men med min vanliga tur så har jag två härliga 4-åringar som sitter i sätena bakom mig! Jag hade planerat att få sova ut en aning på tåget, vilket nu är en helt skrotad idé. Känner därför att det är dags att blasta lite dubstep på högsta volym, för att åtminstone vara den som stör sig minst i sammanhanget, haha!
Okidoki, så nu har jag jobbat stenhårt på att minimera min packning inför Roskildefestivalen… Insåg att jag får ge upp “fashion before function” för att ens kunna få med mig skiten. Ärligt talat så känns det som om jag har glömt hälften och lämnat resten!
You most definately didn’t have as fun as I did this saturday.
Rihanna!
För att inte ens vara fotograf, så tycker jag att jag gjorde ett rätt så hyfsat jobb med Rihanna-konserten i lördags kväll! Men jag var onekligen nervös med tanke på att vi var så få fotografer som tilläts stå i scendiket under hennes konsert…
Jaha. Så upptäckte jag det där bandet med stort B. Som musikjournalist, med snart 1000 spelningar i bagaget, så har jag väldigt svårt för att verkligen fastna för musiker nuförtiden. Det är alltid någonting, under en konsert, som gör att jag febrilt tittar på klockan och önskar att spelningen snart är över. Tragic, won’t you say? Det spelar helt enkelt ingen roll hur bra bandet är, hur mycket jag älskar att gotta ner mig i deras skivor, eller hur fantastiska de är på scen. Jag tycker, givetvis, att konserterna är bra, men jag har liksom inte tålamodet till att stå framför en scen i två timmar – framförallt inte när hundra andra jobbtelaterade frågor dyker upp i huvudet under konsertens gång.
Men så såg jag My Morning Jacket. Vi hade, tidigare under dagen, intervjuat både Jim James och Carl Broemel. Därav så såg jag det som obligatoriskt att gå och kika på konserten. Men hej och hå och jävlar i min lilla låda! Jag grät, jag träffades och det kändes på samma sätt som när jag, som 15-åring, upptäckte Joy Division för första gången! Det var, enkelt sagt, magiskt. Att jag ens kunde känna såhär igen, det är just nu helt jävla ovärderligt för mig. Jag trodde att jag hade tappat det, kanske blivit avtrubbad, kanske blasé, kanske för mycket hipster. Pfeuw!
Efteråt så var jag som ett kolli, kunde inte ens få fram vettiga meningar. Jag satt med finaste Pearl & Christine och försökte hålla en konversation men jag fick inte fram en enda tanke, annat än “oh. my. fucking. god.”. Jag var inte ett så vidare värst bra sällskap…
Nu har jag och Christine just varit iväg och träffat James Mercer, sångaren i The Shins. Vi jobbar lite flytande och gör intervjuerna tillsammans, vilket är både knepigt, samtidigt som det är jävligt skönt. I vilket fall som helst så, när det var dags för fotografering, så fick jag en snilleblixt och bad James att hoppa upp på lekplatsvesporna som vi fann på backstage…
Intervjun kommer ni snart att kunna läsa både här, och hos Christine!
Vår kära redaktör Andreas skriver i sin blogg om hur han ser kontraster mellan att arbeta på och att besöka en festival. Hans ord är så otroligt träffande att jag skrattade rakt ut flera gånger under läsningens gång. Efteråt kände jag dock att det var dags för mig att dela med mig av mitt schema. Jag har jobbat efter detta schema i fem år nu, och det fungerar alltid. Hultsfred, Peace & Love, Way Out West, you name it.
0900 Snoozar tre gånger om och väcker alla i den centralt belägna lägenheten. När jag vaknar upp får jag panik och slänger mig in i duschen för att däri sköta alla morgonbestyr. Springer fort som fan till mötesplatsen och hookar med resten av arbetskamraterna.
1100 Inser att jag glömt det snygga paret skor hemma i lägenheten. Surar över fotriktiga sandaler.
1200 Går på rutin. Ringer bandens presskontakter och värmer upp min bästa phone-sex-voice. Kroppen, utstrålningen och leendet är med – sinnet, det börjar sakta förstå att det är dags för att vakna till. Det går inte lika bra som förväntat. Bakisskiter för femte gången.
1500-1700 Får panik över dåligt telefonnät och inser att bandens presskontakter snart kommer få reda på att jag ringt 5ggr och SMS’at 3ggr. Skäms lite. Intervjuar därefter dagens skörd. Känner mig sjukt nöjd med mig själv. Ska dessutom egentligen börja recensera band. Knäpper första ölen på VIP-området. Förundras över vilken skitmusik som DJ’n spelar därinne.
2100 Har tjatat till mig att få recensera det band som spelar på scenen närmast VIP-området. Behöver då inte gå ut bland vanligt folk, utan står på en ranglig bänk tillsammans med Patrik Sjöberg, Niklas Strömstedt och Gustaf Norén.
2330 Kommer på att jag inte har ätit mat på hela dagen. Det blir en korv med bröd. Den där DJ’n är ju ändå inte så himla tokig.
0000 Hånskrattar åt kändiskåta människor som hänger i hasorna på dagens amerikanska/brittiska artister. Nätverkar mig runt hela VIP-området. Justja, internet går att nås där inne också – skriver ihop recensionerna samtidigt som jag ligger i en hängmatta.
0300 Varför dricka öl? Champagne är lika billigt. Är i centrum på dansgolvet.
0330 Den mediala ankdammen har aldrig varit mindre. Alla journalister och medier av rang finns ihopklämda på samma lilla gräsplätt. Raggar upp nya jobb och planerar stordåd.
0430 Ber DJ’n köra Magnus Uggla.
0431 Leder allsång till Magnus Uggla.
0600 Nämen, är det inte dags att gå hem snart? Nä. Det är ju nu vi toppar. All in, fullt ut, nedför stupet. Berättar för Niklas Strömstedt att jag var kär i honom när jag var liten. Undviker fulragg från kollegor.
0700 Försöker hitta hem. Ingen hittar någonstans och taxibilarna är som bortblåsta. Funderar på om man inte skulle ta och lägga sig i den där sköna parken istället?
0730 Ligger i sängen. Förbannar mig själv över att jag aldrig lär mig. Ställer klockan på 8.30 och ber till gud att ingen i lägenheten skall börja snarka.
Och så börjar allting om igen.
