“Vad var det jag skulle tycka, Göran?”

Året var 2005. Sankt Göran Persson styrde landet nästan helt själv, på egen järnhand. Det var en tid som känns avlägsen men ändå inte. Det var en tid då man som statsminister kunde ta det mest viljelösa fruntimret och mähäet och göra henne till försvarsminister utan att någon grubblade över den maktfullkomlige statsministerns omdöme. Göran handplockade Leni Björklund till den rollen, och alla som har sett den där svartvita bilden på den adipösa värnpliktige Persson vid Södermanlands regemente P10 fattade direkt. Göran Persson gav igen på Försvarsmakten. Med Leni skulle de få ont tillbaka för allt elakt de gjorde mot Göran under hans tid som grönklädd driftkucku i Strängnäs…

Året var 2005 när Göran och Leni tyckte att det var en jättebra idé att hjälpa Saudiarabien att bygga vapenfabriker. Kanske anade sluge Göran redan då att snorhyveln Reinfeldt skulle vinna valet om ett år och att den rykande färska koblaffan då skulle landa i den nya regeringens knä? Eller var det så enkelt att Göran Persson och sossarna tyckte att det var en bra idé att samarbeta mer intimt med Saudiarabien?

Året var 1998 när jag guidade ett gäng höga militärer och dignitärer från Saudiarabien, Arabemiraterna, Bahrain, Qatar, Oman och Kuwait i bergrummet under Södersjukhuset. Det var en bisyssla jag hade, för att tjäna lite extra och oftast var det vårdpersonal eller svenska pensionärer som skulle guidas i det renoverade krigssjukhuset. Jag guidade oftast på svenska, men nu var det engelska som gällde. Det var spännande, och araberna ledsagades av folk från UD.

Speciellt intresserade var de av den del av bergrummet DEMC – Disaster and Emergency Medical Center – som var byggt för att sanera folk som kontaminerats av kemiska ämnen, i Sverige genom en olycka – i deras länder kanske av den hotfulle grannen Saddam i norr. De ville se hur en sådan anläggning såg ut och kunde tänkas se ut i deras länder. Många frågor, lika många svar och de var så nöjda med visningen att jag bjöds på den saudiska ambassadörens fylleslag på Sergel Plaza samma kväll. Folket från UD och Göran Perssons utsända hov höll koll och minglade flitigt med de som man så uppenbart ville vara kompis med.

Det var då, nu är nu. En självgod och trött statsminister har ersatts med en annan självgod och trött statsminister. Affärerna som Göran Persson förmodligen nästan helt egen hand och med Leni Björklund i niquab som marionettdocka jobbade fram landar denna morgon i efterträdarens knä. Det är en situation där Sverige som land förlorar hur man än gör eller hade gjort.

När det här dök upp på regeringens bord hade man kunnat riva kontrakten, hängt ut sosseriet men samtidigt gett omvärlden en bild av Sverige som landet som inte fullföljer ingångna avtal och skrivna kontrakt. Reinfeldt och Tolgfors hade kunnat göra sig helt omöjliga som affärspartners över hela världen – inte bara till diktaturer som Saudiarabien utan också till demokratier som till exempel Brasilien.

Regeringen lät affärerna och kontrakten som sossarna så snällt hade levererat rulla på, och i dag sår man det som var tänkt att växa upp i den saudiska öknen. Man kunde ha varit förutseende och berättat om det här, vad man hade fått i knäet och helt plötsligt hade syndabocken bott på Torp och inte på Sagerska. Man kunde ha berättat att det fanns ingångna avtal som var svåra att bryta och att man egentligen inte ville jobba vidare på något som man var tvungen att jobba vidare på. Man kunde ha skaffat sig ett moraliskt alibi att slänga i ansiktet på överpopulisten Gustaf Fridolin en dag som denna.

Det är alltid lätt att vara efterklok. Här hade det blivit så fel det bara kunde bli vad man än hade gjort efter regeringsskiftet. Jag kan inte befria mig från tanken att det var en baktanke som den första trötta och självgoda statsministern hade på sin agenda när han lämnade över till trött och självgod nummer 2…

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvDDN, DN, DN, DN, DNAB, AB, Expr, Expr,
Bloggar: Alliansfritt, Norah,