Löpsedlarna igår talade sitt tydliga språk. Vid busshållplatsen, på Metros gröna plåtlåda satt gratistidningens löp – “Löfven får sossarnas siffror att stiga” typ. Längre bort, vid Pressbyrån berättade Aftonbladet med stora versaler “Löfven krossar Reinfeldt”…

Det fanns alltså skäl att slänga sig ut framför bussen som kom in alldeles för fort vid hållplatsen, men istället för att förkorta lidandet så förstärkte jag det hela genom att plocka på mig en Metro där den objektiva och neutrala statsvetaren Ulf Bjereld – som råkar vara sosse – fick berätta varför det gick så bra för för sossarna just nu. Jag kompletterade med Aftonbladet och bläddrade fram till sidorna 8 och 9 där den senare sidan var en idolbild av Löfven i ett av de där unika tillfällena där han pratade.

I Aftonbladets textmassa fanns det några rader som jag hängde upp mig på, det handlade om Löfvens påverkan på svensk politik i allmänhet och på opinionssiffrorna i synnerhet. “Det är häpnadsväckande. Det går inte att hitta något motsvarande i modern tid. Det enda jag kommer på är Palmemordet och sympatierna efter det, men det var ju exceptionellt” berättar United Minds opinionsguru Carl Melin. Men tanken som slog mig var, att visst finns det likheter mellan då och nu…?

Olof Palme var en pratglad, omstridd, visionär politiker som sade vad han tyckte och tänkte. Olof Palme var en kontroversiell politiker, en statsminister och partiordförande som stack ut. Det gjorde Palme fram till klockan 23:21 fredagen den 28 februari 1986 då han så tragiskt rycktes ifrån oss av en mördare på Sveavägen, bara några kvarter från 68:an. En utåtagerande statsminister och ledare ersattes snabbt av den närmast introverta vice statsministern Ingvar Carlsson – en person som i mångt och mycket var Palmes motsats. Ingvar var tystlåten, tänkte först och pratade sedan, tog lite plats och lyfte opinionssiffrorna snabbt.

Visst handlade det om sympatier för ett parti som förlorat sin ledare, men det handlade förmodligen också om folk som tyckte att det var trevligare med en mer tillbakadragen och ödmjuk ledare. Där har vi kopplingen till nutiden.

För lite mer än ett år sedan valdes Håkan Juholt till ny partiordförande för sosseriet. Folk fick utomkroppslilga upplevelser och alla hänfördes av mannen som visste har man talade, var folklig och roligast, hade mustasch. Juholt drog in som en frisk fläkt i politiken, men efter ett tag så såg väljarna att det bara var munlädret som fungerade hos den nya oppositionsledaren. Galna utspel följdes av felaktiga kommentarer, att tänka först och tala sedan fanns inte i Juholts funktioner. Väljarkåren flydde åt höger och åt vänster på ett sätt som var häpnadsväckande, där det inte går att hitta något motsvarande i modern tid.

Håkan Juholt fick foten på en balkong bara några kvarter från platsen där Palme hade stupat. En utåtagerande, extremt pratglad och spontan politiker med en faiblesse för återregleringar och kultur fick lämna plats för en annan typ av person. För Stefan Löfven, politikens svar på stjärnan i en pantomimföreställning. Där Juholt pratade sönder pressen och väljarkåren så kör Löfven tysta leken med allt och alla.

Det spelar liksom ingen roll att att partisekreterare Jämtin går omkring och berättar för alla hon möter att lyftet beror på att sossarnas politik skördar framgångar, att deras förslag tas emot av väljarna med varm hand. Ingen vet nämligen vad sossarnas nya politik är, eller vilka förslag Löfven levererat.

Idag kan vi läsa att sossarna vinner förtroendematchen mot regeringen i alla frågor utom en. Anders Borg lyckas rädda förtroendet för Alliansens ekonomiska politik men när det gäller utbildning, vård, miljö och jobb så är det Löfvens gäng som ligger på plus – utan att ha sagt vare sig något om vad de vill, hur de vill det och med vem de vill det. De gånger det hörs något från vänsterfalnken i svensk politik så är det några spridda “bu!” och några upphetsade “bä!” om regeringens politik – eller icke-politik om man så vill…

Det räckte med att byta ut en pratkvarn och pajas som ingen förrutom några få inbitna bakåtsträvare i sossarna hade förtroende för mot en tyst, sansad och eftertänksam Löfven – som inte hörs, som inte märks. Löfven har ingen politik men ändå vinner hans folk förtroende och väljarna. Vilka signaler sänder det till Allianen, till Reinfeldt och hans strateg Schlingmann? Vilka slutssatser drar man på Rosenbad av ett politiskt icke-alternativ faktiskt i nuläget anses vara mer attraktivt än det som partisekreterare Fia Arkelsten målar upp som det enda trovärdiga regeringsalternativet?

Det är dags att börja fundera på om visioner är så farliga, om vi ändå inte har råd att tänka lite längre än till nästa budgetproposition. Det är dags att berätta om varför vi vi vill göra Sverige bättre, hur och varför. Den berättelsen förväntar sig folk att höra, och den berättelsen skulle kontrastera rejält mot ett gäng som tar fram silvertejpen när de har sina retorikkurser…

Länkar: AB, AB, AB, DN, SVT,
Bloggar: Böhlmark, Hagbom, DHE, Kent, Krassman, Laakso,