Klockan var strax innan 23 då jag hade lagt sig tillrätta, under det sköna täcket och med skallen vilandes på den numera formlösa IKEA-kudden. Det var bara några sporadiska sökningar med mobilen kvar att göra innan jag skulle slå på inflygningshjälpmedlen åt John Blund, titta till Twitter och ögna igenom Facebook en sista gång för dagen. På Twitter var det full kalabalik – och allt handlade om två meningar i en intervju med statsminister Reinfeldt.

“Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”

Sug på den. Själv gnuggade jag mig en och två gånger i ögonen, nöp mig själv i baby-hullet för att vara säker på att det inte var så att jag redan hade somnat och att statsministerns ord bara var en mardröm. Men jag var vaken. Statsministern hade sagt så där, och jag fattade helt plötsligt varför det fanns ett gäng sossar på Twitter som ville sätta bilden av Reinfeldt som han som delar upp folket i vi och dom. Jag fattade även varför Schlingmann och en massa andra moderater var inne på samma forum och försökte styra över debatten till det den borde ha handlat – om hur vi ser till att arbetslösheten blir lika låg hos nysvenskar som hos “etniska” svenskar…

I politiskt hantverkande är ord lika med makt, hur man använder orden är ett sätt att visa hur man använder makten för att försöka sätta sina bilder av verkligheten. Igår klantade vår statsminister till sig, ordentligt. Det blev vi mot dom. Det blev vi som inte har några problem mot de som har massor av problem. Det blev vi som inte har någon massarbetslöshet mot de som faktiskt är arbetslösa i massor. Det var vi etniska svenskar mot de som av någon anledning inte kan kallas för det. Jag som i min enfald har gått omkring och tyckt att arbetslösheten är ett problem för alla svenskar.

Jag är övertygad om att Reinfeldt faktiskt tycker så, att arbetslösheten är ett problem för alla svenskar – att alla jobb behövs, att alla jobb är lika viktiga, att alla som kan skall ha möjlighet att bidra till den gemensamma välfärden. Men nu formulerade sig Reinfeldt på ett sätt som gav varje nykter betraktare en bild av vi och dom, vi som inte har några problem och dom som har massor av problem. Reinfeldt ville säkert diskutera ett verkligt problem, men orden han använde blev ett osäkrat vapen i händerna på de som med inte hade någon anledning att vila på hanen på när den erfarne statsministern formulerade sig på ett sätt som var en mardröm.

Det var så nära Håkan Juholts formuleringskonst som Reinfeldt någonsin, någonstans eller någon gång har varit. Det var jävligt klantigt. Det var helt onödigt. Det var en fråga som var värd en vettigare debatt än hur vi svenskar mitt i livet har det i förhållande till nysvensken i början på sitt liv. Det var en fråga som vi borde kunna resonera omkring utan att ge motståndaren det där osäkrade vapnet. Det är frågan om hur vi skall kunna minska utanförskapet hos de där utanförskapet är som störst. Hade Reinfeldt sagt så i stället hade förmodligen ingen haft mage att kritisera honom för att börja dela upp folk i vi och dom på samma sätt som de vi inte ens väl tänka på.

Det var ingen mardröm för mig, det är en mardröm för de som nu tvingas debattera något helt annat än den sakfråga som borde debatteras. Det är så klantigt. Det är det faktiskt…

Länkar: DN, DN, DN, DNSvD, SvD, SVT, AB,
Bloggar: PA, MA, LJ, TB, DHE, PH, MH, JH, PLC,