Hallå där igen kära läsare.
Nu rasslar det som sagt till mest hela tiden i mailboxen och jag behöver knappt röra mina feta fingrar för att få inläggen på plats. Skönt värre, slappt värre. Men som sagt, det här är en ren bonuslektyr för dig som läser. Meningen var ju att bloggen skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är döende, om inte redan stendöd. Det är dags att inom kort begrava liket och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…
Det kommer någon form av återuppståndelse så småningom. Tills dess tänkte jag låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Sexa på bollen blir Maria Hagbom, blå bloggare, politisk sekreterare och spontan på gränsen till det åtalbara ibland. Tack Maria, och varsågod kära läsare!
“När jag först kom i kontakt med bloggen Tokmoderaten så hittade jag något som jag länge hade sökt hos de politiska bloggarna. En blogg som kunde vara satirisk i förening med en seriös politisk debatt. Det är få som klarar av det konststycket och de politiska bloggarna kan vara mer eller mindre seriösa men ingen slår nog Tokmoderatens förmåga att leverera. Att hålla igång den förmågan dagligen är ett fenomen som kommer vara svårt att ersätta. Det blir svårt att se hur valrörelsen 2014 kommer att te sig i bloggsfären utan detta fenomen? Tokmoderatens hädanfärd kommer med all sannolikhet att sörjas under många år framöver.
Det ska nog inte underskattas bland någon politisk bloggare både från vårt håll men också från våra motståndares håll värdet av att Tokmoderaten länkat till oss alla. Med en läsarsiffra dagligen som jag vet framkallar avund kan jag ibland tänka att hade det inte varit för ”Tokis” undrar jag om någon hade upptäckt min egen blogg alls? Idag har jag en ”hygglig” antal läsare dagligen av både de som gillar det jag skriver men också de som hatar mig.
Mitt eget bloggande och mina referenser till Tokmoderaten ledde så småningom till att jag kom att utveckla en vänskap med Fredrik, mannen bakom Tokmoderaten. De stunder vi haft på mitt kontor där vi fikat, skrattat och skvallrat om våra politiska motståndare har ibland varit höjdpunkterna under arbetsveckan. Fredrik gillar att skratta och har mycket humor som ändå bottnar i en känslighet och en vilja att genomföra en politik som han tror på och kan stå upp på barrikaderna och kämpa för. Jag uppfattar också att Fredrik och jag på det personliga planet ser lite lika på tillvaron. Kanske det beror på att vi har i stort sett lika bakgrund. Vi har bägge vuxit upp i ett socialdemokratiskt hem under en epok när det var fint att vara arbetare och det var Maos lilla röda som var trendigt.
Jag kommer definitivt sakna och ibland sörja Tokmoderaten. Men livet går vidare och vad jag förstår som kommer det en uppståndelse så småningom. Tack för alla roliga och intressanta stunder ”Toker” och vi ses väl framöver?”
Snipp. Snapp. Snut. Så var även den bloggen slut.